findingfrida

Det slog mig för några dagar sedan att det var väldigt länge sedan jag skrev ett långt inlägg. Och anledningen är, det är svårt att skriva.

Har velat skriva om Berlin sen jag kom hem men hur ska jag i ord kunna formulera det?
kan ju säga att jag aldrig har vågat så mycket som jag har gjort den här månaden. har aldrig frusit så mycket som jag gjort varje natt i mitt stora fina rum. men framför allt så har jag aldrig känt mig så vuxen.

Jag åkte till en stad som aldrig är tyst. Du kan ta dig överallt utan att vänta på en buss i en evighet. Och det är så stort och alla märker direkt att du inte kommer härifrån för du är blond och ser lite vilsen ut. Folk stannar och frågar om de kan hjälpa dig och man skakar på huvudet med ett leende, ni ska ju klara det här själva. Tyskarna ber själva alltid alltid alltid om hjälp.
Efter två veckor började jag hjälpa frågande om vägen, framsteg!!
Någonstans där i vimmlet i Berlin tappade jag min blyghet ytterligare en grad. åh. 

Man kan sitta i en park och äta en muffins till lunch. Och man kan ha i läxa att gå på Café med en norska och en francos. Jag somnade till tanken på mat och vaknade av samma tanke. Det fanns happy hour på precis allting och jag hittade kakor fyllda med nutella som det inte gick att motstå. (Fast det var ju inte därför som vi kom hit.)

Jag har haft en så rolig och bra undervisning på Goethe. Hade en lärare som klädde sig i 20-talskläder och hemmagjorda hattar. Varje dag kom hon med vitmålat ansikte och röda läppar och så mycket energi att man blev glad från första minuten. I början klagade hon på att vi var för blyga och att hon ville hoppa ut ur fönstret, nästa dag kom hon med små Haribopåsar som hon gav till oss med mellanrum, för då skulle vi ju bli gladare. haha. Vi gjorde saker och lärde oss nya saker exakt hela tiden. Men allt roligt höjdes en grad när jag var med mina "drömpartners" Jenny & Declan. Det var min bästa grupp. Fick dock inte sitta så varje dag eftersom det krävdes lite variation. (men utan en norska och en svenska vid samma bord blev stämningen i klassen betydligt tråkigare.)
  
kan påpeka att till och med jag ställde upp på charader och lekte flygplan helt själv framme vid tavlan. Tror inte jag har vågat något sådant innan. 

När jag inte gick i skolan fanns ju sjukdomar, Starbucks, technoklubbar och billiga drinkar. Det hände att jag fick skoskav och slängde mina skor framför mig, fördetvarjusåskönt. Jag var ju tvungen att uppfylla min roll som konstig också. Nu är det ett minne som jag endast kan le åt.

Turistat, shoppat och pussats på kinder har vi också gjort. Det finns så mycket att jag skulle behöva en dag för att berätta allt.
Nu lyssnar jag på musik som ger associationer tillbaka och jag saknar allt så mycket, redan.

♥

Den veckan som har passerat har jag landat hemma igen. Har försökt förstå allt. Det som innefattar hela månaden i Berlin och att jag faktiskt står på svensk mark igen. Det är väldigt svårt och jag undrar om jag någonsin uppskattat allt härhemma så mycket. (även om jag kan vara lite bitchig, kaxig och kall. jag vet, förlåt)  

Dessutom har jag börjat komma på vad jag vill bli, det är dock det svåraste val jag varit med om.
Kommer man någon gång bli helt hundra på att man vill göra en sak?
Tänk om man inte passar som det?
Och får jag frågan "varför?" tänker jag svara;
"jag tror att jag passar som det."
men jag måste först vara säker.

Nu hade det varit typiskt mig att inte nämna vad jag funderar på, men jag har förändrats lite så säger såhär. Har tre val; Arbetsterapeut, Logoped eller Optiker.

dör vad svårt.