berlin.
En del av mig går kvar på världens bredaste gator, sitter på tramen, har ont i benen för att strumpbyxorna är för tjocka och äter choklad och billiga bullar till middag. Vissa kvällar dricker vi billig öl och dreglar tillsammans över bartendrar på pubar och andra kvällar går vi bara på promenad.
Min dialekt är lite knackig tyska som sakta blir bättre och bättre, men det är inget som jag skäms över. För det enda som betyder något här är vem man är och vi skrattar tillsammans mest hela tiden. Och även här skrattar man åt min dåliga fina humor. Och sådant tycker jag är så fint.
Vi upptäcker nya ställen och hittar fina saker. Jag drömmer om en ny kjol som jag precis sett och köper dumt nog för små skor för att min vanliga storlek inte finns. Gör det aldrig.
En kväll dansar vi ensam (konstig) dans på en klubb och på hemvägen går jag barfota för att jag blir så arg för att skorna gör ont precis överallt så jag slänger iväg dem, men givetvis hoppar jag på ett eller två ben för att hämta upp dem.
På måndagen därpå frågar en glad dagis: "Erinnerst du dich daran was du gemacht hast?" och jag svarar givetvis och jag står för det säger jag med lite ironi i rösten. Sedan skämtar vi om något helt annat men det kommer upp lite då och då i alla fall. (för det är ju så roligt när jag blir arg)
En annan person agerar som psykolog till mig när jag glömmer all tyska och blir tom på en sekund. Det händer ibland. Och jag gör allt för att inte gå till mitt extremt kalla hem. Här sover man i fleecetröja och dubbla strumpor men det är tjusigt och golvet knarrar på tredje steget från dörren.
På hemvägen lyssnar jag alltid på fix you eller någon glad danslåt som gör att hoppet hålls uppe på att elementen ska bli varma snabbt ikväll. Men så blir det ju aldrig ändå.
Men för allt annat som händer här så är det värt det.
Och det var värt det.
Även om jag saknade vissa personer så himla mycket och kände mig minst i världen ibland, så var det en viktig period för mig. Och nu vill jag helst av allt tillbaka till denna finafina stad. åh.
Min dialekt är lite knackig tyska som sakta blir bättre och bättre, men det är inget som jag skäms över. För det enda som betyder något här är vem man är och vi skrattar tillsammans mest hela tiden. Och även här skrattar man åt min dåliga fina humor. Och sådant tycker jag är så fint.
Vi upptäcker nya ställen och hittar fina saker. Jag drömmer om en ny kjol som jag precis sett och köper dumt nog för små skor för att min vanliga storlek inte finns. Gör det aldrig.
En kväll dansar vi ensam (konstig) dans på en klubb och på hemvägen går jag barfota för att jag blir så arg för att skorna gör ont precis överallt så jag slänger iväg dem, men givetvis hoppar jag på ett eller två ben för att hämta upp dem.
På måndagen därpå frågar en glad dagis: "Erinnerst du dich daran was du gemacht hast?" och jag svarar givetvis och jag står för det säger jag med lite ironi i rösten. Sedan skämtar vi om något helt annat men det kommer upp lite då och då i alla fall. (för det är ju så roligt när jag blir arg)
En annan person agerar som psykolog till mig när jag glömmer all tyska och blir tom på en sekund. Det händer ibland. Och jag gör allt för att inte gå till mitt extremt kalla hem. Här sover man i fleecetröja och dubbla strumpor men det är tjusigt och golvet knarrar på tredje steget från dörren.
På hemvägen lyssnar jag alltid på fix you eller någon glad danslåt som gör att hoppet hålls uppe på att elementen ska bli varma snabbt ikväll. Men så blir det ju aldrig ändå.
Men för allt annat som händer här så är det värt det.
Och det var värt det.
Även om jag saknade vissa personer så himla mycket och kände mig minst i världen ibland, så var det en viktig period för mig. Och nu vill jag helst av allt tillbaka till denna finafina stad. åh.
Kommentarer
Postat av: Lovisa
VAR DU I BERLIN? Utan att säga till mig? Va va va? :O
Trackback