findingfrida

jag skulle skriva om något långt. om något som reder ut allt egentligen, men det finns så många lösa trådar i livet som många inte ens kommer få reda på.
mest för att jag aldrig kommer kunna förklara allt. för att någon ska förstå. inte ens jag själv förstår allt.
jag kan inte förklara hur jag mår. om det är en dålig dag.
om det är en bra dag, så kan man lägga allt åt sidan.

jag har så himla lätt för att bli sur, mest för att allting inte blir som jag vill. och för att jag pratar med någon när jag väl behöver det, så det ligger lager på lager. för att jag inte har all tid i världen till att träffa alla jag vill utan att känna att jag behöver åka därifrån. den ständiga stressen. för att ångesten aldrig slutar.
jag har ingen anledning till att klaga för dagen. men det kommer till punkter då jag bara gråter hela tiden. men bara när jag är själv. jag bröt ihop när jag inte var själv i augusti, inte sedan dess. och det är inte något att locka fram. haha, jippi. jag håller mig uppe med många saker och fina vänner, även om jag inte är någon sol längre.

jag säger saker utan att veta varför. vissa onödiga kommentarer som ändå inte leder någonvart. osäkerhet. som dessutom växer i tankarna. fyfan. och att jag alltid tror att någon är sur på mig. 
jag vet inte hur jag ska formulera mig och jag vet inte ens längre varför jag skriver det här. Ofta är jag på sämre humör när jag är här hemma. det är ju så.
men.
jag är rädd för ensamheten. kanske var det därför jag skrev mitt tal om det.
jag är rädd för att bli en osynlig glädjedödare som blir ensam kvar. ja.

men naaaj.
jag förstår mig inte på mig själv längre.
även om det var en bra dag idag, för det var det.