findingfrida

Åh denna förvirring. Även om jag har struktur på min tillvaro kan jag inte greppa allt som händer. Det stormar i mitt huvud lika mycket som det regnar ute. Och det regnar mycket här.

 

Bra saker just nu är skolan, mina nya skor, pinsamma promenader, pepp, skvaller, kvarteret skatan, Håkan Hellström, Linnéa, timlånga telefonsamtal, förstående sms, roliga youtube-klipp, kramar, självständighet och ambition. Och kaffe såklart. Och surt godis.

Dåliga saker är att jag har en klädkris fastän jag inte har det. Och att jag efter allt är irriterad i halsen (men inte sjuk), måste tänka på hur jag behandlar halsen lite bättre.

Så nu dricker jag te och tycker att september är ganska fint. Om jag hade kunnat säga det till mig själv för ett år sedan i samma månad hade jag nog mest skakat på huvudet. Så kommer man nog känna igen, men det är så himla skönt att man inte står på samma punkt hela tiden.

 

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

aaah

ah.

aha.

Åh. Jag har väntat på att köpa mina dr Martens i ett år och nu har jag köpt dem. Och lite vanligt godis såklart. Bra bra bra fredag.

Okej. När blev jag den person som pratar och pratar på ett seminarium? När hände detta? Jag kan ju inte vara tyst.

 

Hej kära självkänsla. Det är bra när du existerar.

Det vore trevligt om du kunde stanna länge den här gången.

hej.

Pic from weheartit.com

helgen var sååååååååååå knääääääääääääppt braaaaaaaaa.

Jag är så tacksam att man inte alltid är 18 år gammal. Att man inte tänker på samma sätt och att en del saker blir enklare efter ett tag medan andra saker fortfarande är likadana. När jag började skriva här i bloggen så skrev jag direkt ur mitt huvud på ett visst sätt. Det mesta handlade om att mina vänner är bäst i världen. Så är det ju än idag. Nu när jag måste plugga så läste jag igenom vad jag gjorde år för år det här datumet. Så här var det då fram tills idag. 

 

2009-09-06

Det finns de som vet mycket, de som vet lite mer och de som vet allt.
De personer jag blir sur på är de jag är allra närmast. Men det är för att de känner mig utan och innan, så att jag blir irriterad fast jag egentligen inte blir det. Men de är också de personer som jag är mest säker på att de kommer finnas till hands när jag behöver någon.
Idag har jag träffat de två som jag syftar på. Att först bara prata om allt, verkligen allt med Rebecka. Krama henne extra mycket och ännu lite mer. av för mycket kärlek har ingen gått under.
Jag har spenderat pengar på lite kläder och något som är typiskt mig (och som helena tyckte jag såg tom ut utan idag) och fått kommentarer och skratt från mammas håll. Men det var skönt att komma ut härifrån, så skönt.

 

2009-09-06 inlägg 2

jag köpte lite materiell lycka igår. Sånt som gör att man blir glad för stunden. Över att äga.
men hållbart vet jag inte om det alltid är.
det hade varit enkelt att vara lycklig i det fallet. eller enklare.
men det hade inte varit detsamma om man hade levt i en värld med bara materiella ting, utan det som verkligen gör en glad. Typ som mina vänner, då då hade jag inte velat leva. nej.
men världen som den är går förhoppningsvis inte under. eller försvinner.
mina funderingar går för långt ibland.
men ändå.

 

2010-09-06

Dagens två positiva:
1. Utsikten på min buss.
2. Att jag idag har beställt min studentpresent till mig själv = Canon 500D 

Hoppas ni ler och strålar som små solsken.

 

2011-09-06

Bäst på att:
att vara läskig.
att skratta åt sig själv
och att frysa.

tur att jag var snygg ikväll i varje fall. och att jag fick gratis kaffe innan, bäzt.

(insparksångesten förra året)

 

2011-09-06 inlägg 2

Jag lever i strukturerat kaos. puss.

 

2012-09-06

Är så glad att jag har någon i klassen att prata med. Och att det finns någon som jag väntar på efter föreläsningen och att hon väntar på mig. Sen att vi kan sitta och äta glass utanför skolan som att det vore världens lättaste sak. Så himla skönt.

 

-Jag har tagit studieuppehåll, inte hoppat av. Jag kan ju fortfarande komma tillbaka.

-Ja, det är klart. Men om jag känner dig rätt så kommer du inte göra det. Du ser annorlunda ut nu, som om något i ansiktet släppt.

-Ser jag inte lika ångestfylld ut?

-Nej, man kunde se att det var något som var fel innan. Nu är det borta.

Okej, ärligt talat. Jag förstår inte heller mina gamla inlägg om jag inte tänker efter stenhårt. Lovar att fortsätta skriva så att ni (jag) förstår. Klart slut.

För tillfället har jag två lägen. Jag skulle beskriva det ena läget som zombie. Det andra är att befinna sig i lyckorus. Det tar fullkomligt energin ur mig. Coldplay var alldeles fantastiskt. 

Idag ska jag se Coldplay.

Mitt 16-,17-,18-,19-,20-,21-åriga jag dör.

 

Lite såhär såg det ut när jag var arton.

Om ni är nyfikna så fick skorna följa med på äventyr i några dagar. Vi åkte nämligen till Berlin tillsammans. Numera har ingen av skorna någon klack alls. Den föll av någonstans under en fin kväll/natt/morgon i bästa staden med bästa sällskapet. Bara det är ju en fin anledning till att komma tillbaka, att leta efter den. Då behövs tid och noggrannhet och lite öl och lite fint sällskap och lite dans och lite pommes och lite majonnäs.

Ungefär så. 

Det här är ju både sorgligt och fint. Mina bästa dansskor har förlorat sin ena klack.  Den föll någonstans på väg hem för att jag kanske var för glad och studsade lite för mycket. Och när jag gick tillbaka för att leta efter den fanns den ingenstans så jag hoppas att jag lämnade den på ett fint ställe.

Jag har haft dem i ett år ungefär och dem har varit med på all dans, alla räddningar från verkligheten, alla dumheter som inte är dumheter och allt som är fint helt enkelt. De förtjänar möjligtvis vilan. Även om det hade varit fint att dansa med dem på ett ytterligare äventyr. Är det värt det? Det är ju ganska charmigt med trasiga skor. Särskilt om de fortfarande går att dansa med.

Okej, jag är nog lite trasig. Det går inte att gå igenom något obemärkt. Jag märker det på mitt beteende, så som jag tittar ner i marken, undviker att se någon i ögonen och säger saker med lite överdrift. Då tänker jag; men sluta; bara var tyst. De ser det på dig.

 

Och jag vet att det går över snart och kommer kännas mycket bättre. Snart, väldigt snart kommer räddningen. Jag börjar med att titta på Lady och Lufsen ikväll. Det blir jättefint.

Kram.

Jag mår faktiskt bättre idag och behöver ingen pencillin, hurra! Då kan man snart börja leva igen.

Min mamma tror att jag har drabbats av puss-sjuka. Och att det inte kan vara bra att pussas så mycket så att man blir sjukare om och om igen.

Om så är fallet önskar jag att sjukdomen hade varit lite mer glamorös än såhär. Visst man kan läsa hemskt fina böcker och lyssna på Florence + the Machine. Men nu.nu.nu. vill jag bara leva.

Nu vet jag inte om det betyder samma sak för två duvor som för två människor. Men det ser ju väldigt fint ut.

 

Det kan ju inte vara så här mycket länge till. (eller?!) Har gett mig själv utegångsförbud idag och har varit hos en riktig doktor. Någon gång ska det nog gå över. Det började redan innan Tokyo och det är ungefär tre veckor sen nu. Nu har jag varit hemma i lite mer än en vecka och väskan ligger fortfarande på golvet.

 

Lite såhär hade jag det. Detta är ju verkligen inte allt, och det känns lite ofärdigt men det är svårt att visa enbart med bilder.

Allting var rätt så knäppt och annorlunda. Och gulligt. Övergångsställen spelar melodier när det är grönt ljus och i varje affär du är inne i så finns det nånting med hello kitty. Och så är det väldigt fuktigt och varmt och svårt att andas där mitt i sommaren. Det var fantastiskt i alla fall.

Det sorgligaste just nu är att jag inte tycks bli frisk. Jag kan inte gapa utan att det gör ont och att svälja känns som att äta glasskärvor. Mitt problem är ju att jag inte kan vara tyst eller stanna inne. 

Idag har jag till exempel sett ut såhär när jag fnittrat runt på stan med Rebecka. Haha, Lite som dagens outfit om ni är intresserade. Puss.