findingfrida

Idag ska jag se Coldplay.

Mitt 16-,17-,18-,19-,20-,21-åriga jag dör.

 

Lite såhär såg det ut när jag var arton.

Om ni är nyfikna så fick skorna följa med på äventyr i några dagar. Vi åkte nämligen till Berlin tillsammans. Numera har ingen av skorna någon klack alls. Den föll av någonstans under en fin kväll/natt/morgon i bästa staden med bästa sällskapet. Bara det är ju en fin anledning till att komma tillbaka, att leta efter den. Då behövs tid och noggrannhet och lite öl och lite fint sällskap och lite dans och lite pommes och lite majonnäs.

Ungefär så. 

Det här är ju både sorgligt och fint. Mina bästa dansskor har förlorat sin ena klack.  Den föll någonstans på väg hem för att jag kanske var för glad och studsade lite för mycket. Och när jag gick tillbaka för att leta efter den fanns den ingenstans så jag hoppas att jag lämnade den på ett fint ställe.

Jag har haft dem i ett år ungefär och dem har varit med på all dans, alla räddningar från verkligheten, alla dumheter som inte är dumheter och allt som är fint helt enkelt. De förtjänar möjligtvis vilan. Även om det hade varit fint att dansa med dem på ett ytterligare äventyr. Är det värt det? Det är ju ganska charmigt med trasiga skor. Särskilt om de fortfarande går att dansa med.

Okej, jag är nog lite trasig. Det går inte att gå igenom något obemärkt. Jag märker det på mitt beteende, så som jag tittar ner i marken, undviker att se någon i ögonen och säger saker med lite överdrift. Då tänker jag; men sluta; bara var tyst. De ser det på dig.

 

Och jag vet att det går över snart och kommer kännas mycket bättre. Snart, väldigt snart kommer räddningen. Jag börjar med att titta på Lady och Lufsen ikväll. Det blir jättefint.

Kram.

Jag mår faktiskt bättre idag och behöver ingen pencillin, hurra! Då kan man snart börja leva igen.

Min mamma tror att jag har drabbats av puss-sjuka. Och att det inte kan vara bra att pussas så mycket så att man blir sjukare om och om igen.

Om så är fallet önskar jag att sjukdomen hade varit lite mer glamorös än såhär. Visst man kan läsa hemskt fina böcker och lyssna på Florence + the Machine. Men nu.nu.nu. vill jag bara leva.

Nu vet jag inte om det betyder samma sak för två duvor som för två människor. Men det ser ju väldigt fint ut.

 

Det kan ju inte vara så här mycket länge till. (eller?!) Har gett mig själv utegångsförbud idag och har varit hos en riktig doktor. Någon gång ska det nog gå över. Det började redan innan Tokyo och det är ungefär tre veckor sen nu. Nu har jag varit hemma i lite mer än en vecka och väskan ligger fortfarande på golvet.

 

Lite såhär hade jag det. Detta är ju verkligen inte allt, och det känns lite ofärdigt men det är svårt att visa enbart med bilder.

Allting var rätt så knäppt och annorlunda. Och gulligt. Övergångsställen spelar melodier när det är grönt ljus och i varje affär du är inne i så finns det nånting med hello kitty. Och så är det väldigt fuktigt och varmt och svårt att andas där mitt i sommaren. Det var fantastiskt i alla fall.

Det sorgligaste just nu är att jag inte tycks bli frisk. Jag kan inte gapa utan att det gör ont och att svälja känns som att äta glasskärvor. Mitt problem är ju att jag inte kan vara tyst eller stanna inne. 

Idag har jag till exempel sett ut såhär när jag fnittrat runt på stan med Rebecka. Haha, Lite som dagens outfit om ni är intresserade. Puss.

 

Det är så löjligt egentligen. Mina glasögon är smutsiga av nära ansikten och rök från igår. Och det går bara inte att ha dem på sig om jag inte tvättar dem. Och istället för att göra det så går jag utan dem idag. Tänker som så, skit samma om man ser lite dåligt idag. Jag kan blunda istället.

 

 

Nej, jag är inte hjärtekrossad eller deprimerad. Bara lite besviken.

MEN IDAG ÄR DET FREDAG.

Har insett att jag är hopplöst kär i kärleken. Och därför sitter jag på golvet och gråter lite över att den inte hittar mig. Eller att jag hittar den. Det är liksom alltid något (eller ganska mycket) som saknas.

 

Det får väl vara lite dåligt ett litetlitet tag.

Okej, ni kan ju se vilket kaos här är litegrann. Och bilden är (haha) fin. Jag skulle bara visa att jag faktiskt lever och har en ny favoritoutfit. Camen kanske inte fångar det lysande, men ni vet ju hur jag ser ut. Puss.

 

 

DU MÅSTE FLYTTA PÅ DEJ

 

Så finns det dagar när man skrattar precis hela tiden. När man inte har sovit på en hel natt för att tankarna förstört sömnen. Och när man inte är hungrig trots att man gått ner tre kilo på en vecka. Och ändå känns det konstigt nog okej.

 

Nu förstår ni väl ingenting som vanligt. Översättning: Jag är supertrött, har varit sjuk och tänker så himla mycket. Det blir inte alltid som man tänkt sig.