nu får det vara slut.
hej på er.
idag kan nog alla förstå vad jag skriver.
Det är såhär att jag inte kan veta hur ni tänker eller vad ni tycker (mer än vad jag tror i mitt huvud). Min åsikt är att livet är bättre när man inte har en massa måsten och gigantisk prestationsångest.
För några dagar sedan skrattade jag på riktigt, lite högre än på senaste tiden. När jag märkte det så var det enbart sorgligt att komma hem igen. Det är som att ha andningsuppehåll och brista ut i gråtattacker om vartannat. Och allt känns ovärt. Det får inte vara såhär.
Men eftersom det är 29e februari idag så är det mars imorgon. Förra 29e februari känns faktiskt länge sedan. Då var jag en fnittrig 16åring med poplugg som var så himla kär i en pojke som jag blev tillsammans med just den 29e februari. Så sjukt.
Puss.
förväntningar.
vi hörs.
hejdå malmö.
För att förvåna världen så åker jag iväg rätt så oplanerat nu. Det råkade vara en två luckor i dagarna och man får ju passa på.
behöver verkligen verkligen en paus. hoppas ni mår bra, är glada och att ni inte saknar mig. vi ses snart.
håkan.
Det stör mig att en skiva inte är med. Fast det är ju fint ändå. ♥
stirra ner.
Ungefär såhär känns det att skriva en uppgift som man har deadline på imorgon.
Jag har åtminstone rosett i håret idag och ville visa det, även om det inte är den finaste bilden jag tagit.
uppladdning 2.
Om ni missade innan den togs bort i tisdags så får ni titta nu.
Låten är Skinny Love - Bon Iver.
när man tar tag i sig själv.
Här sitter jag och fryser.
Jag vet inte om det är tänkt att man ska må så konstigt i februari vartenda år. Igår upptäckte jag att jag inte ens bytt blad i min fina kalender. När jag inte har ordning så är det något fel. Så knasigt.
Nu ska jag sitta med examinationsuppgiften resten av dagen. Önska mig lycka till!
evy.
Det är väl fint att man blir ihågkommen. Ett särskilt grattis borde min farmor få före mig. Grattis på evy-dagen kära du och alla andra med detta fina namn.
puss.
Istället för det sistnämnda går jag på konsert ikväll. Det kändes väldigt mycket lättare.
120209
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
- Pär Lagerkvist
brusig måndag.
Nu tänkte jag skriva något klyschigt om att det är en ny vecka och nya tag som gäller. Om man vill så kan man tänka så. Fast nä. För mig gäller bara ny artikel, annars händer precis samma saker idag som igår.
Tidigare idag var jag i Lund. En kurskompis till mig tyckte att vi ska avsluta vårt seminarium nästa vecka med en dikt om ångest. Vi två var de enda som skrattade åt det.
Det hade knappt kunnat vara mer passande.
helena.
När jag är arg eller visar att jag mår dåligt hatar jag att du kan alla mina dåliga sidor, mitt hemska humör och allt som är negativt med mig. Då tänker jag att ingen borde veta om dem, ingen förstår ändå. Samtidigt är jag så himla glad att du känner mig så bra och när du säger något så blir jag arg (jämt) och säger precis som det är. Är väldigt ledsen att det blir du som får ta emot det. Det är för att det alltid slutar bra med oss.
Jag säger nog inte tillräckligt ofta hur bra du är eller hur tacksam jag är för att du finns för mig.
Min fantastiskt fina vän.
oredigerad lördag.
Igår var det dags för kära Syrinx att vara förband på Palladium (där det hände väldigt mycket annat också) för tredje året i rad. Denna gång saknade vi en viss murare och på vår fika därefter saknade vi ännu en person. Såhär såg det ut ungefär när vi hade palladium-paus. 
Helena och Elsa.
Annie och Lovisa inne i något....djupt. kanske?
Och Lovisa blev även mitt fina sällskap för kvällen. En väldigt bra dag.
Det finns även en liten fin film från detta tillfälle fast det tar vi vid annat tillfälle.
söndag.
känner mig så himla tråkig som bara visar min negativa sida.
well oh well, det är inte slut på det helt. det finns åtminstone lite ljus i tunneln nu som gör det annorlunda. i eftermiddag när jag läst ikapp mig på bygglagar (bästa söndagssysselsättningen.) ska jag lägga in lite nya bilder påminnyadator.
kram.
